sk. backpackers.

i chengdu (kina) vandrade jag en gång tillsammans med en rar kanadensisk flicka som bott i korea i ett år, och som nu reste någon vecka tillsammans med oss innan hemfärden till kanada. vi passerade en stor staty av mao zedong och jag började svamla något förvirrat om kulturrevolutionen. mitt i utläggningen avbryter hon mig och frågar; "vem är han?".
i efterhand väcker statuerar den här lilla historien rätt bra den poängen jag vill komma till idag:
vi reste utan att egentligen veta riktigt var vi var, och utan att på ett verkligt sätt faktiskt lära känna folk och deras kulturer. kultur och historier fick vi plastigt levererade genom, för turisterna såklart, uppstyrda skådespel, musikevenemang och muséer. jag höll mig på orter som var turistmål, där man kunde få scrambled eggs till frukost och pizza eller hamburgare till middag. den kulturkrocken som detta utgjorde var fullt tillräcklig, och de andra resernärernas historier ofta tillräckliga för att inte söka sig utanför vandrarhemmet eller bungalowbyn.
antagligen är det därför flera av mina fetaste reseminnen kommer från buss eller tågresor, när kontakten med "den verkliga världen" är oundviklig.

väl hemma igen är jag en äventyrare, en expert på den sk. tredje världen, eller rent av "utomlands", men visste ändå inte huruvida thailands kung hade någon egentlig makt förutom ett massivt folkligt stöd, eller att kinas regering på många nivåer inte längre är kommunistisk.

såklart är jag cynisk och överdriven just nu. och det är lätt för mig att sitta i efterhand och analysera vad jag kunde ha gjort för att göra resorna ännu mera givande, nu när de läxorna jag lärt väl etsat sig fast i min person.