annika.

det här inlägget kommer kanske bli mitt klyschigaste någonsin, men försök ta åt er och fundera ändå.

min vän annika omkom på luciamorgonen i en stor brand i en lägenhetslänga i oslo. hon var 25 år och det känns fruktansvärt orättvist. det har dykt upp en vacker facebookgrupp där vi helgar minnet av vår vän, och samlat försöker hantera döden.
det jag vill skriva är egentligen två saker. dels; se för fan till att ha brandvarnare som fungerar! men även, livet är en förgänglig pryl och det enda vi faktiskt kan veta med säkerhet är att vi kommer att dö. någon gång. vissa imorrn, andra om 60 år. men vi vet aldrig vem som hör till vilken kategori. dessa tankar ska vi inte använda till att gräva ner oss, utan använda som en morot för att göra det bästa av varje dag, och vara tacksamma över vår tillvaro!

aftenposten.no - "tre identifisert etter urtegata-brannen"
expressen.se - "annika, 25, dog i jättebranden"
annikas resedagbok

jag avslutar idag med ett mailcitat från en av mina kära mentorer, den här gången den för tillfället indienbaserade:
"kom da ihag en valdigt bra bok jag laste en gang om just definitioner av jaget av en amerikansk filosof, och han framforde en teori som jag gillade valdigt mycket. till att borja med kan varat jag aldrig vara vara kroppar, eftersom varje lite del, cell, molekyl fullstandigt byts ut med ungefar 8 ars mellanrum, vilket ju bland annat betyder att vi redan haft 3 helt olika individuella kroppar under vara liv (nu byts ju sa klart inte alla celler ut samtidigt). sa istallet for vara kroppar for denne filosof (derek parfit) fram ideen att det vi ar - det vi verkligen ar - det ar den kontinuerliga kedjan av vara minnen. (en kontinuerlig kedja eftersom jag tex inte kommer ihag vad jag gjorde nar jag var tio, daremot kommer jag ihag vad jag gjorde da jag var tjugo, och da kom jag ihag vad jag gjorde nar jag var femton, osv) sa, om detta ar allt vi ar, en enda lang kedja av minnen - da kommer annika och min farmor att leva vidare for alltid, for vi alskar dem, sa de och vilka de var kommer att finnas kvar i vara minnen och vara liv sa lange vi lever, och nar vi sen dor kommer vara minnen att leva vidare hos nagon annan. pa sa satt lever det vi verkligen ar vidare, for alltid, i sin allra renast form. jag tyckte om den tanken, den gjorde for mig doden mer naturlig, mindre skrammande.."