återfall bland sexualbrottslingar.

häromveckan väcktes jag av mobilen. "hej! det är XXX. känner du mig?" sa rösten i andra änden. döm av min förvåning när jag förstod att det var en av intagna sexualbrottslingarna jag arbetat med på skogomeanstalten under förra året. han hade muckat och ville att jag skulle ha hans nummer, höra efter hur det var med mig och berätta hur han hade det. vi hade mycket bra kontakt, så det kändes kul att höra av honom igen. men om han är "botad" eller inte vet jag tyvärr inte. jag är rädd att han mycket väl kan begå sexualbrott igen. och igen.

efter att ha spenderat åtta månader eller så bland sexualförbrytare på skogomeanstalten på hisingen har jag insett ett par skruvade saker kring svensk kriminalvård. i stort sett alla på anstalten är dömda för olika typer av sexbrott, men ser väldigt sällan sin egen skuld, inte så att de törs tala om det åtminstone. skuld och skam är såklart förklaringar, men jag brukar vara bra på att krypa under huden på folk. på anstalten fungerade det bara med vissa.
all behandling där var frivillig, utifrån det faktum att intagna kunde vägra rätt och slätt, utan följder på något vis. den behandlingen som finns verkar dessutom sällan fungera speciellt bra. jag minns hur personalen talade om två speciellt "lyckade omvändningar", två på många år, på en avdelning där hundratals cirkulerat genom åren.
till exempel fanns en man med extrema aggressionsproblem som hyste tydliga önskemål om annan typ av vård, specifik för hans problem, något som av ekonomiska skäl aldrig uppfylldes. (vilket då i sin tur skapade frustration hos honom, gjorde honom ännu mer retlig.)

jag är väl egentligen långt ifrån tillräckligt insatt för att uttala mig, men tillräckligt för att se och uppröras över ett vårdsystem som botar och fungerar i ströfall här och där. om den intagne själv inte inser sin skuld och varför han sitter i fängelse, då kommer han antagligen vägra delta i vårdprogram eftersom "han är ju ingen våldtäktsman". i alla dessa fall skapar fängelsevistelsen då istället ett agg och en ilska mot ett samhälle och en rättsapparat som behandlat en orättvist. tillsammans med stigmatiseringen av sexbrottslingar i samhället skapar det svenska vård- och fängelsesystemet bara ytterligare alienering av personer som antagligen redan innan känt sig som outsiders. återfallsmönstret blir tydligt.

vårddiskussionen är såklart extra aktuell i dagsläget med anders eklunds pågående rättegång, en notorisk återfallsförbrytare som i flera omgångar suttit av straff för olika sexualbrott, uppenbarligen utan förändring i sin människosyn och synen på sin sexualitet. (ur GP)

katarina wennstam är en väldigt vettig journalist som skrivit två intressanta, sakliga böcker om våldtäckter, en bok om offren och en om förövarna. båda väldigt läsvärda i dagsläget. dessutom skrev hon den här texten i aftonbladet för några månader sen.