anabola steroider.

dokumentärfilmen bigger, stronger, faster uppmärksammade mig på hur den allmänna diskussionen och förbuden kring anabola steroider även den trillat i moralfacket snarare än att handla om direkt fysiska eller psykiska skador. (dvs på samma sätt som många andra droger)
även om dessa effekter och farligheter finns är de kanske inte alls så gigantiska som det kanske kan te sig. rullen är definitivt inte någon "objektiv" skildring (om nu nåt sånt existerar), och jag har än så länge läst på alldeles för lite i ämnet för att kunna uttala mig om en personlig åsikt. däremot väckte filmen intressanta tankar som jag ville dela med mig av. filmen skildrar tre bröder. mellanbrodern har gjort filmen, och styrketränar men använder inga anabola steroider. det gör däremot båda hans bröder, och här tar filmen sin början.

förutom att problematisera kring den förmodade och allmänt accepterade farligheten hos anabola steroider är kanske den mest intressanta frågan som lyfts i filmen den dubbelmoral som råder hos kända byggare. arnold schwarzenegger och sylvester stallone tas båda som tydliga exempel som hjälpt till att bygga ett mansideal som är i stort sett omöjligt att uppnå utan anabola steroider, men sällar sig ändå till antidopingsidan när diskussionen kommer. (de har båda erkänt användande vid andra tillfällen) filmen intervjuar också en reklammodell för lagliga tillskott, som tränar med anabola steroider som hjälp, och problematiserar hur sånt skapar en bild av att det går att se ut på det där viset på laglig väg.
klart är ju att det oavsett inte är ett sunt ideal att sträva efter, (filmen kryllar av män som längre på bredden än på höjden) men jag fann det ändå intressant. och att reklam fuckar med våra huvuden, ja, det är ju ett av mina favoritämnen..

en annan rolig grej med filmen är hur pro-anabola folket verkligen inte verkar ha några moraliska invändningar alls. "alla gör det, så då kan jag också göra det". så enkelt det ter sig. ben johnson intervjuas exempelvis, och följer just den linjen. (i filmen framgår även en annan sak, att mycket tyder på att även carl lewis var dopad, men friades..)

sen gör filmen en jämförelse mellan 30-talets antimarijuanapropaganda i "reefer madness" och dagens antidopingpropaganda, en jämförelse som jag bara måste tycka att haltar rejält. reefer madness skildrar ju direkta lögner, medan dopingpropagandan möjligen överdriver och bortser från kontexter och perspektiv.

oj. kanske mitt spretigaste inlägg hittills. det blir inte alltid bra att bara skriva utan plan.